|
§1.
Ju mera man får lefwa efter egit behag, ju mera är man fri. Näst lifwet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare än friheten. Ingen wälbetänkt förlorar eller minskar den, utan att wara twungen af öfwerwåld och fruktan för något större ondt.
§2.
En förmån, som af menniskjor så högt älskas, behöfwer ingen inskränkning, der alla älska dygd. Men wi böjas ofta till laster och oförrätt. Altså böra gränsor sättas för osz, friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, att man efter yttersta wilja får gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.
§3.
När hwar och en i ett samhälle har tilstånd dertill, så finnes der en rätt borgerlig frihet. Till den hörer altså, att ingen hindras ifrån det, som är anständigt och för det allmänna nyttigt, att hwar rättsint får med trygghet lefwa, lyda sitt samwete, nyttja sin egendom, och bidraga till sitt samhälles wälgång.
§4.
För denna friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De miszbruka ej allenast lätt den makt de äga, utan kunna ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så att de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.
§5.
Ty det utgör ej ett samhälles hela frihet, att undersåtarena äro trygga för Regentens öfwerwåld. Det är ett stort steg, och det första, till allmän sällhet. Men undersåtare kunna ock tryckas af hwarandra. Och i många Republiker, såsom den Polska och de Italienska, hwilka yfwas af frihetens älskanswärda namn, der äro likwäl de mästa menniskjor de förnämas trälar.
§6.
Frågar någon, hwilkens öfwermakt wore för ett land olyckeligare, Regentens eller egna medborgares? håller jag före, att den senare är mer odrägelig, men den förra mer obotelig: och att man derföre bör sky och rysa för den förras allramäst. Ty utan at den häfwes, kan aldrig den andra häfwas. I Enwålds-Herrars namn, och med deras makt, regeras ofta mycket af wrånga undersåtare, owärdiga till sin öfwerhets nåd, men säkra genom desz åtnjutande. Mäktiga Regenters öfwerwåld är ock för flera orsaker swårare at hjelpa. En för långt drifwen tanke om kröntas helighet, skyddar mer än mycket äfwen de mäst orättwisa förstar. Många föreställa sig, att aldrig för mycket inrymmes åt en menniskja, som är så mycket upphöjd öfwer menniskjor, som är Gudomligheten så nära. Kungarna i Barbariet leka onäpst med sina undersåtares lif, efter de hålles heliga. Non-Jurorerna i England göra sig samwete öfwer, att ej wara trogna emot en otrogen Kunga-släkt. Och att ej gå långt efter exempel, då Swerige, under K. CARL den tolftes krig, war utarmat på folk, lifsmedel och penningar, troddes likwäl denna hårda Hjelten* ej förderwa utan förswara sitt fosterland. Således känna ej altid undersåtare Regentens orättwisa, och om de känna den, kunna de dock ej lätt befria sig. Förstarna bewaka ensamma, när det omtränger, sina fördelar, de råda ensamma i all ting. Hos en enda är båtnad och styrka af hela landet samlad. Men då somliga medundersåtare tryckas af de andra, märka alla obilligheten deruti;[,] och då flera på en gång göra miszbruk af sin makt, öfwerwinner den starkare folkhopen lättare deras skingrade afsigter, och skingrade krafter. Dem gifwer derföre allmänhetens wördnad och deras egen makt icke nog säkerhet. Enda skygden för dem är, att dölja den oförrätt de utöfwa. Men den kan ej länge döljas, om hwar och får i allmänna skrifter tala på det, som handlas emot det allmänna bästa.
*Se Enväldets skadeliga påföljder. Stockh. 1757.
§7.
Borgerliga frihetens lif och styrka består för den skull uti en inskränkt Regering, och en oinskränkt skriffrihet; allenast hårdt answar stadnar på allt skrifwande, som utan gensäjelse är oanständigt, och innehåller hädelse emot Gud, skelsord emot enskildta, och retelser till uppenbara laster.
§8.
Gudomliga uppenbarelser, förnuftiga grundlagar och enskildtas heder, kunna ej af en slik skriffrihet lida någon farlig anstöt. Ty sanning segrar alltid, då den får med samma fördelar bestridas och förswaras.
§9.
Twärtom, Skriffrihet uppdrifwer wetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättwisa, och är Regeringens tryggaste förswar i ett fritt rike. Ty den gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt. Man hörer ej lätteligen i England farliga anläggningar emot wäl inrättade grundlagar. Oordningar stå dock der tidigt att hjelpa endast genom allmänhetens fritt yttrade missnöje. Deremot hafwa wi uti ett ej obekant rike* haft ett wigtigt exempel derpå, at då en ojämt delad frihet med hat och twång förswaras, skrider man lätt til wåld och förtwiflade steg; att den, som har för litet, mister hällre allt, än att han skulle utan afund och hämnd se för stor del af samhällets och sin frihet bortröfwad af sina likar och medborgare.
Ty den som har litet att förlora, wågar sitt med liten saknad, då han kan förmå sin owän och sin plågare att förlora mycket. Det är wäl ej berömligt, men likwäl wanligt. Friheten måste derföre bewaras med frihet. Missnöjdas twång och nedtryckande sätter den i yttersta fara, antingen de hafwa fog till missnöje eller intet. En wis Regering lämnar derföre menigheten hällre tillstånd lägenhet, at yttra sitt misznöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.
*Danmark.
§10.
Det är förut nämndt (§. 3.) att Borgerliga friheten uträttar, det hwar rättsint får med trygghet lefwa, lyda sitt samwete, nyttja sin egendom och bidraga til sitt samhälles wälgång. Hwardera stycket will jag korteligen förklara. Lagen sätter wårt lif i mycken säkerhet, då den stadgar, att ingen får ostraffad göra wåld på en redlig menniskjas kropp och hälsa. Men man måste likwäl höra anklagare och fullfölja domares utslag, om ock intet brott finnes hos den angifna. Ty samhället kan ej wara utan domstolar, och icke dommare altid opartiska.* Folkets hat och obändiga ifwer har ock ibland bortryckt de oskyldigaste medborgare. Ingen fara är större än denna, för lif och rykte på en gång; och den kan antingen icke ändras, eller torde likwäl frihet att offenteligen förswara sig, kunna stilla folkets wrede, och afskräcka dommare ifrån konstlande. Kan ock det ej uträttas, så är åtminstone den billigaste erättning för så stor oförrätt, att en olycklig dömd får, såsom i England å daga lägga för sina landsmänn, att han dör oskyldig.
*Se flere utkomne skrifter om rättegångar, dommare, samt en rätt skriftens fri- och säkerhet.
§11.
Samwetet grundar sig wäl ofta på falska meningar. Hwilka ingalunda böra tålas, om de aldeles gå ut på samhällens och menniskjors förderf, såsom Jesuiternas trolösa reglor. Men merendels kunna de, som ett felande samwete tyckes göra farliga, blifwa goda medborgare, om allenast samhället litet lämpar sig efter deras wilfarelse. Mennonisterna sky för ed, men man kan lika tryggt lita på deras ja och nej. Många af dem kunna ej förmås att angripa fienden, men de skjuta gerna ihop pengar till soldaters underhåll. Att således religionernas åtskilnad kan wara utan att störa borgerliga enigheten wisar det lyckliga, och genom frihet hastigt folkrika, Pensylwanien till öfwerflöd. In under sjelfwa friheten, gifwa sig de orätta religioner efterhand för sanningens styrka, och aftaga, då de ofta genom förföljelse uppretade till en dåraktig nit, sprida sig häftigare, liksom en öfwertäckt eld. Ändteligen, då ingenstädes alla kunna wara utan willfarelse, är det af liten wigt, antingen de fela uppenbart, som i England, eller skrymta, som annorstädes.
§12.
Egendom har man i et samhälle, dels såsom Statens ledamot, dels såsom enskildt. Af det förra slaget äro det allmännas inkomster och hwad därmed förwärfwats, samt det allmännas tjänster. Af det senare är det, som hwar och en för sig äger. Bägge böra lagarna skydda emot öfwerwåld, och fria ifrån miszbruk. Hwar och en inbyggare bör äga billig del i det allmännas tunga, och fördelar. Ty samhället är gemensamt, och friheten bör wara äfwenså. Landets skatter böra derföre ej samlas genom för dryga utgifter af några, utan efter egen inkomst bör hwar och en bidraga till det allmännas. Hopp at tillträda samhällets tjänster och äreställen bör ock aldrig wara någon wärdig betagit.
§13.
Om tjänliga prof skulle afläggas wid tillträde af hwarje publik sysla; om de, som aflagt sådant, finge stiga endast till nästa högre ämbete, i ordning efter deras tjänstetid i förra syslan; och om första steget tilhörde den, som först wisat sig skickelig dertil; så komme ej tjänster i owärdiga händer, så skulle ej hög släkt, penningar och gynnare, säkrare befordra, än egen flit och skickelighet.
§14.
Inga prof äro lättare och påliteligare, än förhör i kunskapen och utöfningen af det, som hörer till syslan. Sådana brukas för Prester hos osz, och för alla ämbetsmänn i China. Men det är derwid ingen konst, att ogilla den bästa, om man får fråga hwad man will, och dömma som man will. Derföre behöfdes, att wid hwar och en sysla utsätta wisza wetenskaper, wissa böcker, wisza instruktioner och förrättningar, för hwilka man må wara förbunden, att göra offentelig räkenskap.
§15.
Det tillåtes lätt, att anwända egna ägodelar till sin och samhällets nytta. Men alla slags egendomar kunna ej af hwar och en så lätt förwärfwas, som det wore för samhället gagneligt. Ingen kan hwar han will med arbete eller betalning, skaffa sig land, fastän många, till det allmännas stora skada, hafwa mera än de häfda. Lagar, sådana, som Mosis war hos Hebreerna, om hwar släkts måtteliga och ewiga jordstycke, 3. Mos. B. 25:13 – 16. 23. 24. 40. 41. eller Licinii hos Romarena om 500 jugera (257 1/7 Tunnland) tjäna derföre ganska mycket både att befordra landets skötsel, och att jämka inwånarenas rättigheter.
§16.
Ingenting är mera egit, än wåra kropps och sinnes krafter; ingenting derföre billigare, än att därmed få föda sig på anständigt sätt, få utöfwa nyttiga konster och wetenskaper. Att fritt näras af Landt- och Bruks-lefnad, af Handtwerk, af köpenskap, af witterhet, bör altså stå öppet för alla, till desz mängden blir samhället skadelig.
§17.
Från Landet jagas nyttiga arbetare, då lagar ej låta dem, hwilka lyckan ej tilldelt något landstycke, i byar och backstufwor njuta skydd af annat, än lyten och ålderdom, som gör dem nästan orkeslösa. Ty, så snart de wilja följa den så naturliga driften till frihet och blifwa sina egna, måste de fly till städerna, där de lätt få lefwa efter godtycko, eller tjäna med maklighet. Men der, efter Englands och Tysklands sed, hwar och en på landet äfwen kan wara herre i sin hydda, der blifwa många arbetare qwar i sin Fädernesbygd, föröka sin släkt, företaga sig nyttiga näringar, låta leja sig till jordbrukares hielp; och det allt mycket hällre, än att de genom wal af stadslefnaden skulle blifwa ogifta, öfwerdådiga, lättjefulla, för att underhålla de rikas öfwerflöd, omgifwa förnäma wagnar, döda tiden med sömn och liderlighet, och wara till last för sig och för sitt fädernesland.
§18.
Till konsters upphjelpande och frihet skulle i synnerhet publika skolor tjäna, der man finge så fort som ens egen flit och begrep hunne, blifwa fullärd i alla slags wetenskaper och handtwerk, samt lika snart erkänd för frimästare i den sak man förstode. Men antalet af hwart slags idkare borde utsättas efter samhällets behof och nytta.
§19.
Deremot äro wåre slutna Skrån, och lärgåszarnas inrättning, stora medel at underhålla lättja, twång, folkbrist, liderlighet, fattigdom och tidspillan.
§20.
Sjelfwa de så kallade fria konster, äro i Swerige intet fria. Annorstädes göra de mera skäl för namnet. I Tyskland får hwar och en offenteligen lära andra, allt hwad han sjelf inhämtat. Man borde ock antingen straxt hindras ifrån, att göra bokwett till sin hufwudsak, eller ock sedan ej hindras att i frihet lefwa af den oskyldigaste näring.
§21.
Ändteligen är ock det en wigtig rättighet i ett fritt samhälle, att fritt få bidraga till det allmännas wäl. Men skal det ske, så måste samhällets tillstånd kunna blifwa bekant för hwar och en, och hwar en fritt derom få yttra sina tankar. Der det saknas, är friheten ej wärd sitt namn. Krigssaker, och somliga utländska underhandlingar, behöfwa till en tid döljas, och ej komma till mångas wetskap, men ej för rätta medborgares, utan för fiendernas skull. Mycket mindre böra fridssaker, och hwad som angår inwärtes wälfärden, dragas undan inwånarenas ögon. Annars händer lätt, att endast utländningar, som wilja skada, utforska alla hemligheter genom Sändebud och penningar, men sielfwa landets folk, som böra gifwa tjänliga råd, äro okunniga om det mästa. Deremot, då hela landet är kändt, se åtminstone de uppmärksamma, hwad som gagnar eller skadar, och upptäcka det för alla, der skriffrihet är. Då först kunna allmänna rådslag, styras af sanning och kärlek till fäderneslandet, på hwilkets gemensamma wäl alla enskildtas beror. Gud den allrahögsta, som wårdar menniskjors sällhet, föröke wår Swenska Frihet, och beware den till ewärdeliga tider! |